I dag firar vi min dotters ettårsdag samtidigt som en undersökning visar att ett stort antal kvinnor kan tänka sig att vara hemmafruar. Resultatet förvånar mig inte då det från allra första början finns en primär- och en sekundärförälder. Redan namnet på den första institution som möter föräldrar i väntans tider visar på vem som är i fokus – mödravårdscentralen.
När min dotter föddes på SÖS för ett år sedan var förlossningspersonalen kompetent och engagerad och tog väl hand om oss. När det så var dags att lämna förlossningen för BB fanns det inga familjerum utan jag var tvungen att mitt i natten ta mig hem, för att sedan komma tillbaka nästa dag. Det var likadant när mitt första barn föddes för tre år sedan, den gången på KS i Solna. Båda förlossningarna gick snabbt och var fria från komplikationer och vi var två föräldrar som ville vara tillsammans med vår nya familjemedlem. Vid jobbiga förlossningar är det mamman som behöver vila och pappan som har energi kvar att ta hand om barnet, men han skickas hem.
Redan på BB delas mammor och pappor alltså in i primär- och sekundärföräldraroller. Barnet är några timmar gammalt då pappan får åka hem och lämna den nya familjen eftersom det finns för få familjerum på BB. Att knyta an till sitt barn är något båda föräldrarna har behov av, inte bara mamman. Barnet behöver knyta an till båda sina föräldrar. Den nya familjemedlemmen har lika stort behov av båda sina föräldrar. Mannens närvaro har en positiv effekt på familjebanden och föräldrarna borde ses som en enhet som får samma omvårdnad. Forskning visar att jämställda föräldrar mer sällan separerar. Tyvärr uppmuntrar inte samhället ett jämställt föräldraskap utan pappor förväntas redan från början vara sekundära.
Det är dags att ta steget in i 2000-talet och se båda föräldrarna som föräldrar från början, med en självklar rätt att stanna kvar på BB efter förlossningen. Har någonsin en mamma blivit hemskickad från BB för att det inte funnits plats för henne?
Tomas Agnemo
PIFF Stockholm